Känner att jag måste skriva av mig lite.. Känner mig så tom på allt, ord, tankar.. Svårt att inse att det här är slutet, så orättvist! Det var inte meningen att det skulle bli så här. Tänker på dig hela tiden, min ängel. Livet är så orättvist. Den gladaste personen, oavsätt allt hade du jämt ett leeden på läpparna. Svårt att leva vidare utan dig, svårt att kunna le och skratta igen. Du ska bara veta hur många som bryr sig om dig, älskar och saknar dig! Kommer att sakna att skjussa hem dig från jobbet, våra sjuka sms, alla sjuka saker vi gjort, kommer sakna allt. Sebastian.. Det absolut jobbigaste är att veta att man inte längre kommer kunna få se, röra, prata, höra dig. Förutom i mina drömmar. Längtar till att få sova jämt, då jag får vara med dig.

 

Man undrar om det finns en andra sida, vi pratade om det idag. Att det måste finns något mer efter livet, där vi hoppas på att få se dig igen. Men tänk om det inte är så, hur ska man veta de.. Frågor man inte kommer få svar på. Att inte helt veta att vi ses sen..

 

Jag hoppas du finns här med oss alla och vakar över oss, skyddar oss från allt ont. Hela Väsby sörjer för dig Sebastian.. Vill spola tillbaka tiden till fredag och göra om allt.. Om jag hade en enda önskning skulle de vara att få till spola tillbaka tiden. Att jag inte gjorde något.. Förlåt..